Några ord om 22 Waldog eller om konsten att skaffa sig

massor av problem

 

Av Kari Lindström

 

 

Egen kaliber, med det egna namnet på hylsan, har många drömt om ! Så var det även i mitt fall, när jag gav mig in i djungeln av "vildkattor". Med ett par års bänkskytte på nacken och laborerande och tävlande med en beprövad men tråkig 6PPC beslöt jag 1995 att bygga en PPC-dödare. Kalibern skulle bli 22 för att ge mildare rekyl i Light Varmint och med en utgångshastighet uppemot 1100 m/s skulle den även ge fördel genom mindre vindavdrift jämfört med en 6PPC både på 100 och 200-meter. En sann vinnare med andra ord !

 

Under våren 1995 hade jag noga och ivrigt studerat diverse litteratur om vildcat-utveckling. Böcker, som "Handbook for Shooters & Reloaders av P.O Ackley och Ken Howells "Custom Cartridges" gav mig inblick i den komplicerade världen av olika bröstvinklar och halslängder. Till slut hade jag även hittat hylsan till mitt experiment. En förkortad PPC med namnet 22 Waldog skulle få bli min första riktiga vildkatta. Iden med Waldog:en bygger på teorin att förkortning av PPC hylsan ger den nya 22 Waldog:en bättre balans, både vad gäller hylsvolym kontra krutmängd och rena skjutegenskaper. Tester från USA under sen 70- och tidig 80-tal bevisar detta faktum. Skjutningar nattetid inomhus i lagerlokal som i "Houston Warehouse", bevisade att en 22 Waldog sköt tätare än sin storebror 6 PPC. Femskotts träffbilder, en bra bit under 1,0 mm på 100 yards var snarare en regel än tillfällighet.

 

Vapnet byggde jag så småningom på en Jalonen JJ92 aluminium mekanism från Finland. En sjöfarande Ålänning stod för den tekniska bearbetningen med pipa och patronläget. Kalibern fick till början bli en standard 22 PPC som jag sedan skulle förkorta till en Waldog själv i svarven på jobbet. Meningen var att först försöka utvärdera 22 PPC:n både i skjutegenskaper och utgångshastighet. Datat skulle jag sedan använda som referens under framtida övningar med Waldog:en. Till slut blev bössan färdig och laddverktygen liksom kulleveransen anlände från USA. Jag hade beställt både Bergers 52 och 55 grains kulor att testa bössan med. De flesta av 55 grainarna står kvar än på hyllan i mitt laddrum. Som 22 PPC var vapnet ett fiasko. Oavsett vilket krut jag än använde var precisionen sämre än jag hade väntat mig. Farten fick jag dock upp till 1080 m/s, men inga bra grupper att tala om.

Snart hade bössan fått nytt liv som 22 Waldog. Waldog:en har genom åren funnits i två huvudversioner. Den ena ca. 0,1 tum förkortat PPC och den andra 0,125 tum kortare. Jag valde den längre varianten av dom två, patronen skulle nämligen bara få bli kortare och kortare, inte åt det andra hållet. Ett par veckor senare stod jag eller snarare satt jag ute på skjutbanan med en nygammal bössa och egenhändigt omgjorda verktyg. Några veckor innan hade rykten från Åland nått Stockholm och berättade att krut som Reloader 7 skulle ge mycket små grupper i en Waldog. Tokig som man är och fortfrande även tror på jultomtens existens, gick jag och köpte upp hela det Åländska lagret av detta krut. Men ibland är rykten sanna och till min förvåning fungerade Reloader 7 mycket bra i Waldogen. Det ända kruxet var att farten var låg, ca. 970 m/s. Jag lyckades pressa upp farten till ca. 1020 m/s, men då rök precisionen. Jag testade även Vihtavuori N133 med bra resultat. Iden hade jag fått genom att läsa den amerikanska skyttetidningen Precision Shooting, där en amerikanare lyckats kliva på prispallen i poängskytte med en Waldog laddat med Vihtavuori N133. Utgångsfarten med Vihtavuorikrut blev också högre. Den bästa precisionen fick jag fram vid 1050 m/s och som toppfart lyckades jag nå 1080 m/s. Fast fortfarande var precisionen långt ifrån det jag önskade mig. Från början var nämligen siktet inställt på 3-4 mm träffbilder.

Hösten blev vinter och bänkskyttet byttes mot nybörjarövningar i molybdensulfidens underbara värld. Jultomten hade nämligen kommit med en Molykote-sats från Neco i USA. Som första åtgärd molybehandlade jag samtliga mina 6 mm kulor. Under vårvintern funderade jag mycket på Waldog:en och dess framtid. Den hade inte fungerat riktigt som jag velat och någonting borde göras. En ide växte fram så småningom. Jag hade nämligen köpt på mig under hösten en Jalonen JJ-900 stållåda för framtida bruk. Iden var att Waldog-pipan skulle helt enkelt flyttas över till stållåset och aluminiummekanismen skulle få en ny 6PPC pipa till sommarens tävlingsverksamhet. Jag skulle även skjuta svarta kulor i Waldogen i fortsättningen, hade jag bestämt mig. Tumlaren fortsatte och snurra, och fler och fler kulor blev svarta under våren.

 

På försommaren 1996 flyttades sedan 22-pipan över till stållåset. Eftersom Jalonen stållåda har mindre diameter i gängan än aluminiumlådan, gick det bra och slå gängan på samma ställe som den gamla. Pipan blev bara mariginellt kortare och den fick en ny mynning på köpet. Det drjöjde inte länge innan man satt på skjutbanan med en ny Waldog igen. Eftersom mina kulor numera var svarta, fick jag börja om från början med framtagning av den optimala laddningen. Efter ett par helgers testande var det Vihtavuori N133 som sköt de minsta grupperna. Och den här gången började grupperna bli också små, riktigt små. Under vintern hade jag inte bara molybden behandlat alla mina kulor utan också funderat ut ett sätt att tillverka förstklassiga hylsor till min Waldog. Sommaren innan, hade jag nämligen dragits med stora hylsproblem, framför allt ojämna hylshalsar hade gjort livet surt för mig. Att förkorta en hylsa så litet som 2,8 mm ger en hel del huvudvärk och gråa hår. Genom förkortning hamnar PPC-hylsans ursprungliga hals-skuldra övergång mitt i den nya hylshalsen. Konsekvensen av detta blev att kulans "pressure"-ring hamnade alltid i ett veck. Kulisättningen kännetcknades av ljudet "PLUPP" när ringen hamnade i vecket. Så här efteråt, tror jag faktiskt att det var till största delen hylsornas fel, att precisionen blev urusel under sommaren 1995. Hur löste jag problemet då ? Jag brotschade helt enkelt upp insidan av hylshalsen före svarning till rätt tjocklek. Genom detta ingrepp försvann "PLUPP":et och ack så fina och lena halsarna blev invändigt.

 

Äntligen hade Waldogen börjat fungera som jag velat. Full hylsa med N133 och Berger 52 på toppen gav en toppfart på strax över 1100 m/s en varm och vacker sommardag. Och precisionen sedan, hur små grupper som helst och en känsla av att skotten liksom sögs in i grupperna. Oavsett hur det än blåste (nästan !) gick det och skjuta bra grupper. Det var som att skjuta genom en tratt ! Pipor som skjuter genom vind på detta sättet, lär kallas för "hummers". Fast det var nog jag som "hummade" mest. Iden med en LV-bössa hade tyvärr inte blivit verklighet. Eftersom pipan numera satt i en stållåda var vikten för hög för LV-klassen. Däremot var det en ren njutning att skjuta Walgog:en i Heavy Varmint, knappt någon rekyl alls, m.a.o rena rama luftgevärsskyttet.

 

Efter vintern 1997 inleddes det sista kapitlet i epoken 22 Waldog. Jag ansåg kalibern vara mogen för en tävling. Jag hade i och för sig gjort ett tappert försök året innan i Umeå men med ett dåligt resultat. En massa skott droppade, bössan slog lågt ibland p.g.a för stor halsbusning vid kalibrering. Numera var problemet åtgärdat och jag visste precis hur vildkattan skulle tämjas. Waldogen hamnade i elden i Fredriksberg våren 1997. Och som den sedan sköt ! I Fredriksberg är vinden ofta växlande och byig, även den här gången. Mitt resultat med Waldogen blev inget världsrekord, men två grupper blev godkända och i de övriga tre serier satt det fyra skott på 2-3 mm litet papper mellan och sedan den femte till höger eller vänster. Trots att det var papper mellan mättes grupperna till ca. 6,5 – 8,0 mm. Efter den femte och sista omgången kunde jag konstatera att Waldog:en sopat banan med 6 PPC:n. Det var ett par ålänningar före men alla övriga svenska och utländska PPC:n hade jag bakom mig enligt resultatlistan. M.a.o hade den lilla ettriga Waldog:en blivit en PPC-dödare.

 

Vid skrivande stund har det gått ca. 3800 skott genom pipan och precisionen har försämrats drastiskt under det gångna året. Den skjuter fortfarande runda grupper men träffbilderna har blivit större, uppe mot ca. 10 mm. Med tanke på att Waldog:en kämpat väl från 1995 till 1998 har jag äntligen beslutat pensionera min första 22-pipa. Det finns dock en efterträdare i mitt vapenskåp redan, en 22-pipa med 15"-stigning. Den pipan har också ett patronläge för den kortare Waldog:en och ska få visa vad den kan efter vintern.